Varför jag aldrig blev trummis…

När jag gick i grundskolan och hade musiklektioner så ville jag hemskt gärna spela trummor. Det var lite av en dröm när jag var tretton år, men tyvärr så hade skolan bara ett trumset och alla killar var alltid först in i klassrummet för att “paxa” trummorna. Jag hann nästan aldrig spela innan lektionen var slut så jag gav upp min dröm helt och svor på att aldrig mer spela trummor. Tio-tolv år senare så sitter jag bakom trummorna trots allt och tänker; “Shit vad kul det här är! Synd att jag aldrig fick chansen när jag var yngre”. Det är med gråten i halsen som jag konstaterar detta. Jag hade kanske varit en riktig musiker om jag vågat fälla krokben på trumkillarna som rusade in klassrummet under musiklektionerna i 6:an eller om jag hade haft en musiklärare som hade kunnat fångat upp mitt intresse och uppmuntrat till fortsatt musicerande.

Det är av denna anledning jag nu är mer motiverad än någonsin att bli musiklärare. Jag tänker ge alla mina elever chansen att finna sitt musikaliska uttryck och sin egenart. Dem ska inte behöva offra sina drömmar för andras och ingen ska säga att dem inte duger i mitt klassrum!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s